fredag 11 november 2011

Har tänkt mycket på det här med att man förlorar vänner ( och får en hel del nya/gamla ♥ ) när man får barn.
Är det för att man själv bara pratar om sitt barn och dess framsteg?Alla blöjor man bytt och hur trött man är, att magen är som en degklump, Eller för att man inte är lika tillgänglig för fika, utekväll, samtal, träning, sällskap, Eller är det bara så man själv tror att de tänker? De kanske inte alls tänker att jag inte är lika tillgänglig...?
Jag vet att jag också kan säga nej för att jag är trött, eller inte helt enkelt har lust, men när jag själv försöker få ihop saker och träffar med andra , och de gång på gång nekar pga olika anledningar, då vet jag inte längre...
Det jag som gravid uppskattar är när människor runt omkring mig minns att jag är en Carro också, inte bara en mamma-Carro, för det jag gjorde innan jag fick min fina dotter kan jag fortfarande göra, kanske inte i samma spontana anda som förr, men jag kan. Kanske inte just nu när jag är gravid, men prova så får ni se, fråga mig.
Att känna sig bortglömd under en graviditet har jag upplevt, både under Millies och denna graviditet. Tror inte att någon medvetet  försöker  få mig att känna så, men dom tankar kommer då och då.
Jag kräver inte heller att jag ska vara med på allt, eller bli tillfrågad om att vara med på allt, men att bli tillfrågad ÄR stort, då känner jag att jag fortfarande finns kvar .
 Älskar att planera in en middag med vänner då och då, eller om någon frågar ifall de kan komma över och fika spontant, ABSOLUT.
De vänner som hör av sig då och då antingen med ett telefon samtal eller ett SMS, med kanske bara ett litet hjärta och inga ord, de känner jag lite extra för. Jag pratar inte lika ofta med alla mina vänner, men vet att en del av dom finns där oavsett.
Det är ju inte utav anledning att ens kompisar måste ha barn, eller ha det som sitt största intresse, snarare för att jag inte har tid/ork för de som tar mer än de ger.  Det finns plats för människor i mitt liv, och det utrymmet vill jag ge de som finns där för mig också.

Så ni som finns där.


Känslorna kanske är starkare och jag har väl ”mer tid” på mig att analysera nu när jag är gravid och hemma mycket mer.

1 kommentar:

  1. Jag känner som du, jag får faktiskt höra att "Vi frågade inte om du ville följa med, för du kan ändå så sällan..."... Och det kan jag ha viss förståelse för, men låt gärna mig avgöra om jag kan eller inte. Jag har också förlorat många vänner på vägen, men de jag har kvar har det blivit starkare band med, så det är väl lite på gott och ont. Jag tror inte att du överanalyserar, jag tror tyvärr att det är den bistra sanningen. /Stinis83

    SvaraRadera